95-åringen som klev ut genom fönstret och försvann

Etta på topplistan över mest sålda pocketböcker just nu är "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Den är rolig och handlar om precis om vad titeln inte alls mystiskt avslöjar, en hundraåring tröttnar på hemmet och bestämmer sig för att uppleva världen.

Ikväll kan "95-åringen som klev ut genom fönstret och försvann" bli mer aktuellt och dessutom få ett av omslagshörnet vackert prytt av "en sann händelse".

För rätt som det var träffade mina kära hundar och jag Stefan med värmländskan som tyckte sig höra någon som ropade på hjälp. Och hade inte Stefan med värmländskan väldigt rätt, så säg.

En nätt 95-åring hade minsann bestämt sig för att ta en promenad bort från sin rehabavdelning och plötsligt sluta hinna med sig själv och således hamnat lite på rumpan. Stefan med värmländskan och min räddningspatrull bestående av mig själv, Busan med skallet och Tessa med blygseln förvandlar den nätta 95-åringen till Askungen när vi snabbt och lätt (nåja) tar på henne sina tofflor.

Stefan med värmländskan och jag fixar fin och färgglad skjuts med ljudeffekter samtidigt som halva kvarteret gör oss sällskap. Skjutsen kör vilse och räddningspatrullen och jag får snabbt och lätt springa upp en gata (jag springer alltså både snabbt och lätt till förmån för nätta 95-åringar). Den nätta 95-åringen ler med alla sina sju tänder och säger glatt att hon inte vet hur hon ska tacka oss. Inget att tacka för, det är sådant man gör för sina medmänniskor, säger Stefan med värmländskan. Mm, säger jag.

Halva kvarteret är de två kvinnorna i sina bästa år som med all sannolikhet tycker att Stefan med värmländskan är en väldigt ståtlig och stilig man med en klar känsla för vad man gör för sina medmänniskor. En sådan medmänniska som man gärna bekantar sig lite extra med. Står det sedan en liten assisterande räddningspatrull vid sidan om kan man ju låtsas som ingenting. Man skulle vara en manlig medmänniska, tänkte jag, då hade minsann damerna i sina bästa år uppskattat mig också.

Men Stefan med värmländskan, den nätta 95-åringen, räddningspatrullen och jag, det är vi som är gänget. Nu saknas bara en elefant eller två så kan ursprungsboken slänga sig i väggen.